Eat. Pray. Love.
Såg, utan tvekan, den bästa filmen någonsin igår. Eat Pray Love med Julia Roberts och Tuva Novotny. Rekommenderas starkt. Kanske inte den optimala kärleksfilmen att se. Mer en tankeställare skulle jag vilja påstå. Så är du ute efter en myskväll med ditt hjärta kanske ni ska välja en annan film..? Kändes lite så igår samtidigt som den på nåt vis förde oss närmare varann.
Den var äkta. Med verkliga problem som man kunde känna igen sig i. Kändes som om det var en film om mig. Samtidigt som det var så långt ifrån mig själv man kan komma. Ja, den gjorde starkt intryck på mig mer än så kan jag nog inte säga.
Tankarna som började vandra efter filmen var varför man hela tiden jagar efter tid? Varför man hela tiden jobbar som en dåre för att ha råd att leva? När ska du ha tid och ork att leva om du hela tiden jobbar? Ja, jag säger inte att man ska sluta jobba. Men jag tänker på hur mitt liv såg ut före min sjukskrivning och hur många andras liv ser ut. Jag jobbade 6 dagar i veckan, ibland 4 timmar och ibland 12 timmar. Jag tröstade mig varje morgon jag gjorde mig i ordning för jobbet att det lönar sig när pengarna kommer. Då får du tacken för att du jobbar som du gör. Det kommer kännas bättre då. Ändå så kände jag mig aldrig mer nöjd när löningen väl kom, snarare tvärtom. Jag kände bara att jag kanske inte skulle ha tackat nej till den där kvällen, då hade jag ju fått ännu mer! Jakten på pengar, för att kunna få friheten att. Ja, vadå? Vad ska vi med alla pengar till? "Jag måste ju leva" får jag ofta till svar. Men leva, hur då? Hur ska du kunna leva när du först jobbar som en dåre och sen förväntas göra en massa när du är ledig? Det ska städas, tvättas, lekas med barnen, tränas, rasta hunden, umgås med vännerna.... Listan är så lång på alla "måsten" men var i allt detta krävs det att du har en hög med pengar över? Vem säger att du är så mycket mer som människa för att du jobbar heltid, och lite till? Vem är tacksam över det?
Jag avundas inte de som lyckas få ihop allt detta, får det att funka. Jag avundas de som säger ifrån, lyssnar på sig själv och verkligen lever. De som är verkligt lyckliga. De som älskar passionerat, de som njuter av en måltid med sin(a) älskade, de som tar till vara på stunder och sina drömmar.
Balans är något vi alla vill uppnå, men kommer vi verkligen att göra det om vi fortsätter som vi gör idag?
Jag är 22 år gammal och gick in i väggen vid en ålder av 21. Hade precis fått en anställning på 25 timmar/vecka, före det hade jag 5 timmar/veckan, men jobbade minst 30 timmar varje vecka. Det är fortfarande långt ifrån en heltidsanställning men ändå lyckas jag gå in i den berömda väggen. Det om något anser jag är ett tecken på att det inte handlar om hur många timmar vi gör på arbetet, utan att det hela handlar om balans. Men vem kan skapa balans i kaos? Upp och jobba kl 6 på morgonen, sluta kl 10. Trodde jag men då var det ju sjukdom så blev visst kvar till kl 18. Jaja.. Det var bara idag. Upp morgonen efter, börja kl 8, jobba till 14. Trodde jag, blev visst mer folk än väntat så det behövs mer personal. Blev visst kvar till 19. Jaja. Bara idag, imorgon är jag ju ledig. Trodde jag. Telefonen ringer kl 8. Kan jag jobba 10-18 idag? Sjukdom. Javisst. Jag är ju ändå ledig och hade bara tänkt ligga i sängen. Bättre att tjäna lite pengar..
Vem tackade mig för att jag kraschade? Vem skulle ha skällt på mig och tyckt illa om mig om jag legat kvar i sängen istället och lyssnat på min kropp? Vem gör du en tjänst? Eller, den allra viktigaste frågan; vem är den viktigaste personen i ditt liv? Eller, de fem viktigaste personerna i ditt liv? Tänk på det en stund. Vilka skulle stå med på din lista? Jag kommer från en familj på 7 personer och har en pojkvän. Hur ska då en lista på 5 personer räcka? Det går ju inte. Jo, för egentligen behöver du ingen lista. Du behöver bara 1 person. Det är inte din mamma, det är inte din sambo, din man eller din syster/bror. Den viktigaste personen i ditt liv är just DU. Ingen annan. Ta hand om dig själv, ta vara på ditt liv och LEV. Att leva varje dag som om det vore den sista är en klyscha och verkligen svårt att leva upp till. Men ändå något att sträva efter. Du har inte tid eller råd att slösa bort det på en massa onödiga måsten. Lev. Igår. Idag. Imorgon.
