vägen hem..
Hela tiden på väg hem. Vart jag än far så är jag alltid på väg hem. Hem till stan, hem till Hennan eller, bäst av allt, hem till västra. I alla fall nu på sommaren är det som allra bäst där. Man kan gå ute i trädgården och titta på allt som växer, sitta på bron och mysa med ett glas saft i solen, kliva ut genom dörren direkt på morgonen, barfota och klädd i nattsärken, och njuta av frukosten ute i friska luften. Det är precis det det är där, frisk luft. Härlig frisk luft, fylld av fågelsång och surr från humlor, bin och diverse flygfän. Det är bra härligt. Mitt lilla paradis "på landet".
Ikväll for jag hem till stan. Har inte varit här sedan i onsdags. Bra skönt att slippa dessa väggar som psykar mig med dess trista tapet. Borde har bytt. Men orka? Här, hemma i stan, blir man så trött. Orkeslös. Trött. Och orkeslös. Allt är nästan bara tråkigt. I mitt lilla paradis får jag inget annat än energi! Man vill ut, klyva ved eller sätta plant, ta en promenad i skogen med ryggsäcken på ryggen, full av fika att njuta av på en sten någonstans efter vägen. Ah, härliga känsla. I stan sitter jag med min tekopp vid köksbordet, stirrar ut genom fönstret och allt jag ser är grannens kök. Vilken utsikt! Går jag till vardagsrummet ser jag i alla fall flera hus på samma gång! Alla ser de likadana ut, men bakom dem kan man sikta några trädtoppar! Långt där borta finns "skogen" som stadsborna så fint kallar det. Ha. De skulle allt få se på skog! En riktig skog ska kännas oändlig, inte vara 5 meter bred och 15 meter lång. Med en landsväg brevid. Men, man ska väl vara nöjd med det man har, inte vara ledsen och drömma om det som inte finns.
Fast, jag vet ju att det finns riktig skog. Hemma i västra. I mitt paradis. Mitt rofyllda, friska, full av skog paradis. På tisdag är det dags för jobb igen. 16-21. Ska det vara något att klaga på det? Nä. Absolut inte! Inte med tanke på att det är mitt enda arbetspass denna vecka. Och jag klagar inte. Inte på arbetstiden. Inte på jobbet i sig. Nä, jag är glad att jag har ett jobb. Särskilt mitt jobb är jag glad att jag har. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka: tänk om... Vad skulle jag göra om jag inte hade det? Njuta i mitt paradis varje dag och glömma bort morgondagen? Eller bli rastlös av att det inte finns något annat att göra än bara vara och leva? Nja, just nu känns det som om jag har en hel del att pyssla med där. Fullt upp skulle man kunna säga. Men hur länge håller det i sig?
"Vad gör du, Sabina?" Pelle väcker mig ur mitt djupa samtal med mitt inre. Ja, vad gör jag? Skriver ett skitkonstigt blogginlägg. Efter att ha varit fri från uppdatering på länge så kommer jag nu med detta. Vad är det frågan om? Ännu en rejäl insikt eller vad? Ja, vad vet man? Kanske det. Framtiden får utvisa. Nu är det en dusch och sedan sängen som gäller. Är ju trots allt en dag i morgon också!
Godnatt kära vänner
